Vår lille son som nyss fyllt sju år och börjat första klass. William med det mildaste mjukaste hjärtat och livets bok med fyllda sidor av de vackrast orden. Han med de långa vackra ögonfransarna. Han med sin pyttelilla näsa och sin lilla röst som inte kan skrika. William som på sin 7-årsdag när kvällen kom ville sova i tomte-nisse dräkten som så många gånger tidigare denna sommar men nu även med luvan på.
Han vill måla sina naglar svarta för han tycker det är snyggt och vill visa sina klasskompisar.
Jag, mamman, vet inte om jag vill det. Varför kunde han inte säga att han vill ha en rosa tröja, lila byxor och blommiga sockar. Det skulle jag kunnat gå med på. Men svart nagellack. Vad spelar det för roll egentligen. Det är väl bättre än rosa nagellack, på en kille. Svart. Rosa.Svart. Rosa. Svart. Kan inte riktigt gå med på det svarta nagellacket.
Ja. troligen är han glad och lycklig imorgon i sitt svarta nagellack. 7 år och lycklig i svart nagellack.
För vad spelar det för roll egentligen.